Kort sagt

Någon slags kortsummering för egen del. Håll till godo!

Högst feel-good-faktor: den vackra, klichébefriade relationsskildringen som Lynn Shelton bjuder in till i Your sister’s sister.
Bästa festivalbiograf: förutom att festivalstämningen liksom alltid är lite högre på Draken så förblir faktiskt Bio Roy min favorit, älskar både inredningen och stolarna i salongen.
Antal osedda festivalfilmer på måste-se-listan: 15 (nåja, något ska man ju sysselsätta sig med under resten av året).
Högsta stjärnstatus: dansade nästan in i Bill Skarsgård på invigningsfesten (wohooo!).
Vill se mer av: Maciej Kalymon och Fijona Jonuzi i långfilmsformat.
Note to self:  undvika att klä mig vitt i knökade utrymmen med flödande rödvin och konstnärsfolk.

/Lisa

Slutspurt

Det lider som tidigare sagts mot sitt slut men än finns några fin fina visningar kvar. Själv har jag idag slutspurtat med The Women in the Fifth, Startsladden och We need to talk about Kevin. The Women in the Fifht var kanske ingen klockren kl 10-på-morgonen-efter-avslutningsfest-film, dess största behållning var nog fotot som glimrade till vid flera tillfällen. Startsladden var både upp och ner. Dance Music Dance känn där som en värdig vinnare. Och avslutningen med We need to talk about Kevin var en riktigt bra film. Jag såg den själv utan att veta så mycket om handlingen och tänker att du också ska göra det, därav ingen längre utläggning än såhär…

Sist men inte minst – I morgon under kvällen visas tre filmer på Draken. Programmet finns här.

Dragon Awards

I kväll är det också dags för prisutdelning. Dragon Awards delas ut i kategorierna Best Nordic Film, The Ingmar Bergman International Debut Award, Publikens Val: Bästa Nordiska Film, Bästa Svenska Dokumentär, Bästa Långfilm och New Talent. Mer information och vilka filmer som är nominerade hittar ni här.

Jag önskar att jag hade sett tillräckligt mycket för att sätta ett tips i samtliga kategorier men tyvärr är det bara i kategorin Beset Nordic Film som jag känner att jag sett tillräckligt för att kunna ha en åsikt i. Jag har ju skrivit om Flimmer ett par gånger men den film som bjudit på den bästa upplevelsen har definitivt varit The Orheim Company av Arild Andresen. En skildring av den unge Jarles sökande uppväxt som trots mörka omständigheter lyckas hålla fokus på identitet och engagemang. Även Avalon ligger i topp men då sympati är något som totalt saknas gentemot alla delar av den filmen så hamnar den för min del i skuggan av hoppet i The Orheim Company.

Kort och gott – Tips, hopp och tro går till The Orheim Company för Best Nordic Film.

Hoppas på succé

Idag är dagen då jag sätter mig ner för att se Flimmer. Och det är ju knepigt det här med förväntningar, speciellt när man hela tiden envisas med att läsa kommentarer om sådant som man hade tänkt se med vidöppna och oförstörda ögon. Har i och för sig hört både positivt och negativt så det är väl egentligen rätt öppet. Finns också en viss skillnad mellan att tro att något ska vara bra och att hoppas att något ska vara bra. Känner att det i det här fallet finns ett oerhört stort hopp.

Today I’m finally sitting down to watch Flimmer. I really think it’s interesting with expectations but in this case I’m a little bit afraid that I’ve over thought and also read a little bit too much before I actually watch the movie. Still, I hope for success. 

Galenskap

Måste helt kort konstatera att Generation P levde upp till förväntningarna. En satir som inte vet några gränser och där det overkliga och hysteriska helt utan förvarning blir just verkligt. Får ni chansen att se den i framtiden så är det ett måste!

Kan även nämna att runner up i galenskap hittills är Quirky Guys and Girls. Där samsas fyra kortfilmer om att beskriva någon slags japansk verklighet. Självmord, arbetsmoral, kärlek och cheerleaderpepp i koncentrerat format. Även den något att definitivt se vid tillfälle.