Kort sagt

Någon slags kortsummering för egen del. Håll till godo!

Högst feel-good-faktor: den vackra, klichébefriade relationsskildringen som Lynn Shelton bjuder in till i Your sister’s sister.
Bästa festivalbiograf: förutom att festivalstämningen liksom alltid är lite högre på Draken så förblir faktiskt Bio Roy min favorit, älskar både inredningen och stolarna i salongen.
Antal osedda festivalfilmer på måste-se-listan: 15 (nåja, något ska man ju sysselsätta sig med under resten av året).
Högsta stjärnstatus: dansade nästan in i Bill Skarsgård på invigningsfesten (wohooo!).
Vill se mer av: Maciej Kalymon och Fijona Jonuzi i långfilmsformat.
Note to self:  undvika att klä mig vitt i knökade utrymmen med flödande rödvin och konstnärsfolk.

/Lisa

Festivalfilm i hetluften

Idag kom det till min kännedom att Maciej Kalymons Hjulet snurrar men hamstern är död: Prequel som medverkade i Startsladden har varit i hetluften de senaste dagarna. Filmen som cirkulerar kring en utvecklingsstörd flickas längtan efter närhet och sexualitet har tydligen givit upphov till starka känslor, inte enbart av det positiva slaget. Flera har kommenterat den som “provocerande”. Själv älskade jag den från första visningen. Vad säger ni?

/Lisa

Weekend @ Röda sten

Don’t forget to check out Gothenburg’s pride, the art gallery Röda sten beautifully situated by the sea. Closest tram stop is “Vagnhallen majorna”.


I like the atmosphere of this room. Perfect for come-and-go cinema.

Movie screenings:
Starting at 12 pm saturday and sunday and will be screened in the following order. No tickets required! In the 30SEK-festival pass (that you need to enter) you’ll also access the ongoing exhebition of Folke Edwards.

12.00 Nordstan
13.00 Nu skiter vi i det här- om Hake och samtiden
14.00 Lev människa… för helvete… så länge du kan!
15.05 Befria dig från mig
15.55 Konstnären som försvann
Between 12.00 and 17.00 21 3-minutes short movies made by children will be screened at top floor.


Have a look at Edwars’ retrospective of posters


…or at yourself in one of the mirrors


And if you’d get hungry or just fancy a cup of coffee, you don’t have to walk more than 5 meters.

/Lisa

Jämn nivå i årets Startsladden

Tävlingen är redan avgjord men för dig som ännu inte sett filmerna finns ytterligare en chans på söndag den 5/2, Ta den!
För egen del har det blivit lite av en tradition att kolla in kortfilmstävlingen. En bra-film garanti som år efter år fortsätter att överraska och överrösa oss med ett klockrent urval nya verk av svenska filmmakare i genren kortfilm.  Om jag hade haft möjlighet att rösta, som publiken i lördags, så hade det nog blivit på Dance Music Now eller Astrid eller Hjulet snurrar men hamstern är död eller.. ja. Skulle kunna prata mig varm om i princip alla av dessa pärlor vilket tyder på en OVANLIGT  jämn (hög) nivå. Detta får bara inte missas!
/Lisa

The competition of Startsladden is already over, but for those who have not yet seen the screening there is another chance on Sunday the 5th, Take it! Personally, it has become something of a tradition to check out this short film contest. A good-movie-warranty that year after year continues to present us some of the current Swedish best short film-makers. If I had the opportunity to vote, it would probably have been on the movie Dance Music Now or Astrid or Hjulet snurrar men hamstern är död. This opportunity should not be missed by a single festival visitor!
/ Lisa

Spanska surpriser

På den här sidan jordklotet är vi inte bortskämda med filmer som skildrar argentinskt studentliv. Det är å andra sidan enda anledningen jag kan komma på för att vilja lägga 2 timmar på att se filmen El Estudiante (Studenten). Nåja, huvudpersonen, Roque, fenomenalt spelad av Esteban Lamothe, är svår att inte småskratta åt någon gång i kvarten (varje gång han får ett nytt ligg…). För övrigt känner jag mig mest borttappad i tid och rum men tyvärr inte hänförd av den drivande dialog som till slut lämnar sin allt sömnigare publik i sticket när vi bara tror att filmen ska ta ännu en vända i samma ekorrehjul den är uppbyggd runt. Om Santiago Mitre bara hade hållt sig till att skildra random argentinskt studentliv och inte försökt manifestera (eller bara demonstrera, jag är fortfarande osäker på vilket) en politisk revolution så hade jag varit betydligt mer intresserad av argentinska filmer i framtiden. Det som ändå kan rädda filmen och göra den någotsånär sevärd är faktiskt musiken som sätter pricken över i:et och skapar en slags enhetlig känsla mitt i alla trådar som inte fick plats att spinnas vidare på. Och så Lamothe då. Avgör själva! Och skäll gärna ut mig sen om min inrutade hjärna missat något.

Som av en händelse hamnar jag på nästa spansktalande film, Artificial Paradises (Paraisos Artificiales)  bara en halvtimma senare. Den får mig att associera till söndagens seminarie: Tema kortfilm. Jag minns inte vem av de tre regissörerna, Jonas Eskilsson, Johan Jonason och Fijona Jonuzi som beskrev hur kortfilmen, i förhållande till långfilmsformatet, är mer “pang på”, inte en massa onödigt vetande om alla karaktärer som inte är av relevans för filmens budskap. Att man, som jag förstår det, fokuserar på det man vill säga och utesluter det som inte är nödvändigt, som varifrån  karaktärerna kommer, hur många husdjur de har osv osv. Detta för att hålla sig inom såväl tidsmässiga som ekonomiska begränsningar.
Artificial Paradises ger oss inte mycket kött på benen innan vi bjuds in i det melankoliskt vackra mexikanska landskapet och introduceras för våra två huvudpersoner, Salomono, 50 och Luisa, 25. Yulene Olaizola är rakt på sak med det hon vill visa oss men tar väldigt god tid på sig. Så god tid, att en del  föredrar att se kameran med sin långsamma nyckfullhet som en egen karaktär. Skildrandet av de två människornas vänskap och enskilda drogberoenden sker med en experimentell nerv och gott om fokusförflyttningar såväl visuellt som perspektivmässigt.
Själv pendlar jag mellan att påminna mig själv om att det är en fiktiv film och att leka med tanken att det är en dokumentär om ett sydamerikanskt folkslag någonstans, vilket understöds av de utsvävande miljöskildringar kameran unnar sig mellan de fåordiga dialogerna. Klart sevärd!

/Lisa

Glaser-Müllerisk filmkonst m.m

Någon mer än jag som lagt märke till vinterns fullkomligt brutala antågande, såhär i slutet av januari? Svinkallt är det i alla fall.  Och mörkt. Och halt. Och söndag. Ni förstår vart jag vill komma.
Ett sätt att råda bot på den veckomässiga mikrodepressionen är att slå sig ned framför Robert Lillhongas Villa Thalassa och förundras över hur otroligt mycket man kan hinna med att filma på en helg eller bara njuta av alla sköna hintar till kulturarbetarskaran (70-talisterna). Här kan man läsa mer om Lillhongas egenförfattade manifest för hur man går till väga för att göra långfilm på blott tre dagar. Kanske kommer vi i framtiden att se fler filmer ur samma genre.  Det känns i alla fall hoppfullt när människor i en armbågsvass bransch predikar större tillgänglighet till filmmediet och dessutom hinner vara ödmjuka.

Om det nu inte skulle hjälpa att kolla på skrattfilm för att bli kvitt söndagskänslorna så  dukas det lite tyngre artelletiet upp på Lagerhuset mellan kl 21 och 01. Kom och gunga på dansgolvet till reggaetoner. Oh yes! Här tänker i alla fall jag ladda upp inför en kommande veckans stillasittande.

Och en sak till. Nu har fantastiska Gorki Glaser- Müller debuterat som långfilmsregissör officiellt också. Efter ett idogt kämpande med något som började som ett experimenterande och under vad han själv beskriver som ”fattiga omständigheter ” fortsatte skapandeprocessen och resulterade i en långfilm (med stöd från bland annat Film i Västs nya satsning på långfilmsdebutanter).
Resultatet, En gång om året, är en modern kammarfilm som för tankarna till Scener ur ett äktenskap men tar oss med sitt unika filmgrepp in i en alldeles egen värld, på en resa genom tvåsamhetens dilemman, där nyanserna av historien är minst lika många och detaljerade som kärleksparets sätt att omfamna varandra.  Skådespelarna Michalis Koutsogiannakis och Gunilla Röör gör båda fantastiska rollprestationer och serverar oss filmkonst av hög rang. Missa inte!
/Lisa

One way of dealing with the weekly, micro-depression, (here called Sunday anxiety) is to sit down in front of Robert Lillhongas movie Villa Thalassa and marvel at how much you can catch on film with only a weekend to set everything or just enjoy the many hilarious hints to cultural workers. Here you  can read more about Lillhongas manifest on how to make feature films in just three days. Maybe we will see more films from this genre in the future. It’s at least a hope to me when people in such a competition-oriented industry preaches greater accessibility to the medium of film and also have time to be humble.

If you prefer dancing to beat the sunday-feelings you are more than welcome to Lagerhuset between 21-01. Reggea it is!

And one more thing. Now the great moviemaker (frequent guest at GIFF) Gorki Glaser-Müller debut as feature film director official. After a laborious struggling with something that started as an experiment and during what he himself describes as “poor conditions” continued the creative process and resulted in a feature film (with support from, among others Film I Väst’s new focus on feature film debutants).
The result, Once a year, is a modern chamber film that brings the thoughts to Bergman’s Scenes from a Marriage. Actors Michalis Koutsogiannakis and Gunilla Röör, both phenomenally playing, serve us cinematography of high rank. Do not miss out!
/Lisa