Spanska surpriser

På den här sidan jordklotet är vi inte bortskämda med filmer som skildrar argentinskt studentliv. Det är å andra sidan enda anledningen jag kan komma på för att vilja lägga 2 timmar på att se filmen El Estudiante (Studenten). Nåja, huvudpersonen, Roque, fenomenalt spelad av Esteban Lamothe, är svår att inte småskratta åt någon gång i kvarten (varje gång han får ett nytt ligg…). För övrigt känner jag mig mest borttappad i tid och rum men tyvärr inte hänförd av den drivande dialog som till slut lämnar sin allt sömnigare publik i sticket när vi bara tror att filmen ska ta ännu en vända i samma ekorrehjul den är uppbyggd runt. Om Santiago Mitre bara hade hållt sig till att skildra random argentinskt studentliv och inte försökt manifestera (eller bara demonstrera, jag är fortfarande osäker på vilket) en politisk revolution så hade jag varit betydligt mer intresserad av argentinska filmer i framtiden. Det som ändå kan rädda filmen och göra den någotsånär sevärd är faktiskt musiken som sätter pricken över i:et och skapar en slags enhetlig känsla mitt i alla trådar som inte fick plats att spinnas vidare på. Och så Lamothe då. Avgör själva! Och skäll gärna ut mig sen om min inrutade hjärna missat något.

Som av en händelse hamnar jag på nästa spansktalande film, Artificial Paradises (Paraisos Artificiales)  bara en halvtimma senare. Den får mig att associera till söndagens seminarie: Tema kortfilm. Jag minns inte vem av de tre regissörerna, Jonas Eskilsson, Johan Jonason och Fijona Jonuzi som beskrev hur kortfilmen, i förhållande till långfilmsformatet, är mer “pang på”, inte en massa onödigt vetande om alla karaktärer som inte är av relevans för filmens budskap. Att man, som jag förstår det, fokuserar på det man vill säga och utesluter det som inte är nödvändigt, som varifrån  karaktärerna kommer, hur många husdjur de har osv osv. Detta för att hålla sig inom såväl tidsmässiga som ekonomiska begränsningar.
Artificial Paradises ger oss inte mycket kött på benen innan vi bjuds in i det melankoliskt vackra mexikanska landskapet och introduceras för våra två huvudpersoner, Salomono, 50 och Luisa, 25. Yulene Olaizola är rakt på sak med det hon vill visa oss men tar väldigt god tid på sig. Så god tid, att en del  föredrar att se kameran med sin långsamma nyckfullhet som en egen karaktär. Skildrandet av de två människornas vänskap och enskilda drogberoenden sker med en experimentell nerv och gott om fokusförflyttningar såväl visuellt som perspektivmässigt.
Själv pendlar jag mellan att påminna mig själv om att det är en fiktiv film och att leka med tanken att det är en dokumentär om ett sydamerikanskt folkslag någonstans, vilket understöds av de utsvävande miljöskildringar kameran unnar sig mellan de fåordiga dialogerna. Klart sevärd!

/Lisa

Advertisements

One response to “Spanska surpriser

  1. Pingback: The student (2011) « slashtv

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s