Turkiska poliser, horor och en stillsam öl

En av de bästa sakerna med filmfestivalen, bortsett från, tja … film då, är alla bra människor som kommer hitresandes från när och fjärran. Och med “fjärran” menas i 90% av fallen Stockholm. En av de väldigt bra personerna är Jonas som är redaktör för FLM och alltså en mycket pålitlig filmtipsare. När han föreslog Once upon a time in Anatolia med den i princip vattentäta motiveringen “garanterat vackert fotade tysta turkar” så såg jag alltså ingen som helst anledning att ifrågasätta hans omdöme. Och det var mycket riktigt vackert fotade tysta turkar, samt ett stillsamt berättande som kändes lite som att halvsova på en långfärdsbuss mitt i natten, medan man tjuvlyssnar på en intressant konversation i sätet framför. En konversation där endast män deltar, bör tilläggas. Mattias Oscarsson – filmkritiker på Sydsvenskan och den som valt filmen till årets festival – hävdade att det fanns en replik sagd av en kvinna, men det måste varit när jag desperat försökte möblera om min egen kroppsvikt för att undfly träsmaken man får av att sitta på föreläsningsstolar under en 2 h 40 min lång film, för någon sådan hörde jag inte. Låt dock inte detta avskräcka er, utan gå och se den och tacka mig sen. Eller tacka Jonas.

Efter filmen tog vi – jag mot bättre vetande – en öl på Lagerhuset för att känna på stämningen eftersom ingen av oss varit där än. Det visade sig att ingen annan än mr Gillis stod bakom skivspelarna, där han pumpade dancehall för ett entusiastiskt dansgolv på sisådär fyra personer. Dansförmågan en söndagskväll är vad som skiljer agnarna från vetet, så dessa agnar gömde sig i ett hörn för att få sitta med krumma ryggar och prata film så som anstår en festivalbesökare. Där träffade vi faktiskt en av bloggens två andra skribenter – Lisa Meyer. Bara för att ni ska få se hur snygg hon är (det är ju trots allt bara hennes intellekt som syns i textformat) lägger jag upp en bild på oss tre nedan. Den med skägg är Jonas, den i mitten är jag och den tredje är Lisa:

Igår var jag för övrigt och såg Whore’s Glory på Capitol tillsammans med en annan fantastisk (men lyckligtvis lokalt bofast!) person, nämligen Liv (som skriver om kultur i allmänhet och scenkonst i synnerhet för bl a GT). Vet inte om det berodde på att jag hade en släng feber, eller att det var så sent på kvällen men jag kunde för mitt liv inte avgöra vad jag tyckte om den. Har generellt väldigt svårt för att låta pålagd musik ta för stor plats i framförallt dokumentärer, men tyckte mycket om såväl det raka berättandet och som att där helt saknades snabba slutsatser eller förenklingar.

Edit: So no english version this time, it’s simply too late! But if you want to see a stunningly beatiful turkish movie about men driving cars and talking to other men (well, I can hear what that sounds like, but I promise – it was great!) you shouldn’t miss Once upon a time in Anatolia.
If you feel like a truly unsettling, beautifully filmed and rather strange documentary about prostituion in Thailand, Bangladesh and Mexico (one always feel like  watching one of those, right?), I recommend Whore’s Glory. If the topic doesn’t really do it for you, perhaps the cinema itself should. It’s shown in Bio Capitol, an old Gothenburg cinema which is definitely worth a visit.

Advertisements

One response to “Turkiska poliser, horor och en stillsam öl

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s