The competition of Startsladden is already over, but for those who have not yet seen the screening there is another chance on Sunday the 5th, Take it! Personally, it has become something of a tradition to check out this short film contest. A good-movie-warranty that year after year continues to present us some of the current Swedish best short film-makers. If I had the opportunity to vote, it would probably have been on the movie Dance Music Now or Astrid or Hjulet snurrar men hamstern är död. This opportunity should not be missed by a single festival visitor!
/ Lisa

Har precis sett två franska rullar. Först Chickens With Plums där Mathieu Amalrics svarta irrande ögon satte den bisarra tonen på ett fint sätt redan i inledningen. Han spelar en violinist som grips av en stark önskan om att dö. Något han inte reflekterar nämnvärt över, det är ett faktum, han vill dö. Mina tankar gick till Wes Anderson och Jean-Pierre Jeunet (inte bara för att det är franskt men mycket därför) även om det här inte når upp i riktigt samma nivå. Det är skruvat men det blir tyvärr väl mycket staplande av olika sekvenser vilket resulterar i minskade sympatier för den lidande violinisten. Ändå, en god film.

Sedan har jag idag sett La Guerre est declaree (Slåss för livet). En relationsskildring som kretsar kring kampen för ett barns överlevnad. Gripande, åtminstone inledningsvis. Kändes lite som att få samma slutsatser presenterade för sig om och om igen genom hela filmen, istället för att låta karaktärerna utvecklas och visa på fler dimensioner av problematiken när livet är som svårast. Hård och realistisk men inte min tekopp.

Today I’ve watched Chickens With Plums and La Guerre est declaree. In the first one we follow a violinist that loses his will to live. He declares this as if it was the most obvious thing in the world. A peculiar story but a bit to many sidetracks for my taste, witch in the end made me less interested in the main character. Still, a nice film. The second one, a french drama that shows a couples struggle for their child’s survival, was powerful in the beginning but  then it just kept showing the same conclusions over and over again. A tough realistic film but not my cup of tea.

Lärdomar:

- Dokumentärfilmare är ett tåligt släkte. Max Danielssons Pangpangbröder tog t ex tio år att spela in. (Den finns f ö också på SVT Play  i en vecka till för dig som saknar festivalpass. Missa den inte.)

- Tom Alandh kallar sin ljudkille för ljudkille trots att denne “kille” är 69 bast. (Det beror antagligen på att Tom Alandh också är 69 bast.)

- Alla frågor som inleds med “Asså på sjuttiotalet så brukade ju vi …” eller “Jag tänker såhär: …”  är dåliga frågor. Alla. Alltid. Det finns inga undantag.

- Det är ingen som säger till en om man tar tre pizzabullar, även om det bara ser ut att vara en per man. Knepet är att vänta tillräckligt länge mellan varje gång.

Här nedan lyssnar Roger till synes skeptiskt på Axel Danielsson. Han är dock inte skeptisk, utan bara tillfälligt halvdöv, vilket också medför att han låter lite som kulturministern när han talar. (Ursäkta bildkvaliteten, men så blir det tydligen när man zoomar så mycket man kan.)

Edit: Nä, Axel bytte inte plötsligt namn under mitt blogginlägg för att istället kalla sig Max. Jag skrev fel. Ändrat nu.

Som av en händelse hamnar jag på nästa spansktalande film, Artificial Paradises (Paraisos Artificiales)  bara en halvtimma senare. Den får mig att associera till söndagens seminarie: Tema kortfilm. Jag minns inte vem av de tre regissörerna, Jonas Eskilsson, Johan Jonason och Fijona Jonuzi som beskrev hur kortfilmen, i förhållande till långfilmsformatet, är mer “pang på”, inte en massa onödigt vetande om alla karaktärer som inte är av relevans för filmens budskap. Att man, som jag förstår det, fokuserar på det man vill säga och utesluter det som inte är nödvändigt, som varifrån  karaktärerna kommer, hur många husdjur de har osv osv. Detta för att hålla sig inom såväl tidsmässiga som ekonomiska begränsningar.
Artificial Paradises ger oss inte mycket kött på benen innan vi bjuds in i det melankoliskt vackra mexikanska landskapet och introduceras för våra två huvudpersoner, Salomono, 50 och Luisa, 25. Yulene Olaizola är rakt på sak med det hon vill visa oss men tar väldigt god tid på sig. Så god tid, att en del  föredrar att se kameran med sin långsamma nyckfullhet som en egen karaktär. Skildrandet av de två människornas vänskap och enskilda drogberoenden sker med en experimentell nerv och gott om fokusförflyttningar såväl visuellt som perspektivmässigt.
Själv pendlar jag mellan att påminna mig själv om att det är en fiktiv film och att leka med tanken att det är en dokumentär om ett sydamerikanskt folkslag någonstans, vilket understöds av de utsvävande miljöskildringar kameran unnar sig mellan de fåordiga dialogerna. Klart sevärd!

/Lisa

Oj, det börjar bli mycket kärleksfilmer för mig allts. På väg till Hagabion nu för att se Quirky Guys and Girls, eller SABI OTOKO SABI ONNA som den egentligen heter. Kanske inte den mest utpräglade kärleksfilmen men trots det svarta och bisarra som utlovas får jag en tydlig känsla av att romansen är den gemensamma faktorn även i den här filmen.

Just realizing that it’s been a lot of love in the movies I’ve seen so far. And I think it’s time for another one. Quirky Guys and Girls is about dark and bizarre relations and meetings, I don’t think I’ll have any problems seeing the love in that.

Till vardags är jag en av två AD:s på tidningen Faktum. De flesta göteborgare vet garanterat vad Faktum är för något, men för den som inte är från Göteborg så är det de hemlösas tidning. Det är alltså ett månadsmagasin som kan köpas av våra försäljare på gator och torg runt om i stan. Det är en grym tidning och en fantastisk idé. Så fantastisk faktiskt, att Göteborgs Filmfestival hjälper oss på traven genom att erbjuda Faktumbiljetter. Det innebär att du kan runda en tia uppåt när du köper biljetter på nätet eller i kassan och de pengarna går då oavkortat till Faktum och vårt arbete med hemlöshet. Glöm alltså inte att be om en FAKTUMBILJETT när du handlar!

Idag hade jag för övrigt tänkt gå till Landsarkivet och kolla på festivalaffischer. Gick sådär, med tanke på att jag smet dit vid 17 och de stängde 16. I morgon är dock en ny dag, med nya klockslag jag ännu inte hunnit missa, så då ska jag förhoppningsvis hinna.

Nu ska jag springa till Folkteatern för att gå på publicistklubbsmingel och lyssna på bl a Roger Wilson och hans gulliga skånska och försöka se ut som om det inte alls var tre dar sedan jag tvättade håret. Återstår att se om jag lyckas med det.

English: Every time you buy a ticket, you can request a “Faktum-ticket”. Faktum is the Gothenburg version of The Big Issue, which, as you might know, is a magazine sold buy homeless people and a way to get back on your feet if you need it. If you pay 10 SEK extra for your movie tickets here at the festival, those money will go to Faktum, and we (I work there) can do an ever better job than the – already awesome – one we do today.

/Kajsa

Wallis Simpson

Har under eftermiddagen besökt bio Capitol för att se Madonnas regidebut W.E. Jag hör till dem som sänker förväntningarna rejält när superstjärnor byter kreativa sfärer för att prova något nytt men i och med att filmen är nominerad till en Oscar för best art direction så kändes det givet att se den på stor härlig bioduk.

Filmen handlar huvudsakligen om Wallis Simpson och hennes förhållande med den brittiske konungen Edward VIII, ni vet han som 1936 abdikerade till förmån för kärleken. Historien som spelas upp visar hur Wallis uppoffringar var minst lika stora som Edwards val att avsäga sig tronen. Som en fästpunk i vår tid får vi även följa olyckligt gifta Wally Winthrop i dagens New York. Hennes dagar spenderas dagdrömmandes bland de möbler och accessoarer som finns kvarlämnade efter de kungliga paret, ett drömmande som till viss mån uppgår i besatthet.

Det är en ruskigt vacker film med 30-tals miljöer där extravagansen inte vet någon gräns. Scenografi och kostym i kombination med vackert foto räckte den här gången för att fånga mitt intresse. Dessutom inramat av riktigt bra musik (med undantag av den enerverande Fur Elise melodin) som får en att vilja kombinera discomoves med ballroomdans.

En film med känsla och atmosfär före handling, vilket passade mig utmärkt.

I spent my afternoon watching Modonnas W.E. A movie about the relationship between Wallis Simpson and king Edward VIII, who left the throne of England to save their relationship. The story shows that Wallis’s sacrifice might have been just as big as Edwards. It’s a movie with wonderful settings from the 1930s with all its luxury and elegance. 

A beautiful picture and my feeling is that it focused more on the atmosphere then on the storyline. Witch suited me perfectly. 

Fick precis i uppgift av en vän att hjälpa till med morgonkvällens urval av filmer och efter att ha kikat vad som gick får jag själv sjuk beslutsångest över vad man borde prioritera.

Chickens with Plums tror jag kan vara ett litet mästerverk. Mycket eftersom Mathieu Amalric som spelar den bedrövade violinisten hör till den absoluta gräddan, ingen kan ha varit oberörd efter att ha sett honom i Fjärilen i Glaskupan. Den visas på Draken, vilket är ett plus. På Roy något senare går Habibi upp, tror att en kärlekshistoria kan vara precis vad man behöver för att förstå den kontext som idag är verklighet i Palestina, också klart sevärd alltså, känner dessutom att det arabiska temat hittills gått mig förbi till förmån för de nordiska filmerna, vilket talar för det senare alternativet.

I mitt tips inkluderade jag även the Orheim Company, men eftersom jag själv redan hunnit se den så faller den bort i min personliga vånda över att behöva välja…

Kan jag få lite hjälp den här gången? Måste ju vara någon av er som läser som har lite åsikter?

Morgonstund har guld i mun och därmed skulle jag vilka slå ett slag för att gå på morgonvisningarna nu under veckan. Ett utmärkt sätt att börja dagen på. Dessutom är det lätt att få biljetter till Draken även om man är ute i sista minuten.

Jag har precis slagit mig ner för att se The Orheim Company (nominerad till Best Nordic Film) och som förfilm visas Astrid (som tävlar i Startsladden). Kommer bli grymt.

En av de bästa sakerna med filmfestivalen, bortsett från, tja … film då, är alla bra människor som kommer hitresandes från när och fjärran. Och med “fjärran” menas i 90% av fallen Stockholm. En av de väldigt bra personerna är Jonas som är redaktör för FLM och alltså en mycket pålitlig filmtipsare. När han föreslog Once upon a time in Anatolia med den i princip vattentäta motiveringen “garanterat vackert fotade tysta turkar” så såg jag alltså ingen som helst anledning att ifrågasätta hans omdöme. Och det var mycket riktigt vackert fotade tysta turkar, samt ett stillsamt berättande som kändes lite som att halvsova på en långfärdsbuss mitt i natten, medan man tjuvlyssnar på en intressant konversation i sätet framför. En konversation där endast män deltar, bör tilläggas. Mattias Oscarsson – filmkritiker på Sydsvenskan och den som valt filmen till årets festival – hävdade att det fanns en replik sagd av en kvinna, men det måste varit när jag desperat försökte möblera om min egen kroppsvikt för att undfly träsmaken man får av att sitta på föreläsningsstolar under en 2 h 40 min lång film, för någon sådan hörde jag inte. Låt dock inte detta avskräcka er, utan gå och se den och tacka mig sen. Eller tacka Jonas.

Efter filmen tog vi – jag mot bättre vetande – en öl på Lagerhuset för att känna på stämningen eftersom ingen av oss varit där än. Det visade sig att ingen annan än mr Gillis stod bakom skivspelarna, där han pumpade dancehall för ett entusiastiskt dansgolv på sisådär fyra personer. Dansförmågan en söndagskväll är vad som skiljer agnarna från vetet, så dessa agnar gömde sig i ett hörn för att få sitta med krumma ryggar och prata film så som anstår en festivalbesökare. Där träffade vi faktiskt en av bloggens två andra skribenter – Lisa Meyer. Bara för att ni ska få se hur snygg hon är (det är ju trots allt bara hennes intellekt som syns i textformat) lägger jag upp en bild på oss tre nedan. Den med skägg är Jonas, den i mitten är jag och den tredje är Lisa:

Igår var jag för övrigt och såg Whore’s Glory på Capitol tillsammans med en annan fantastisk (men lyckligtvis lokalt bofast!) person, nämligen Liv (som skriver om kultur i allmänhet och scenkonst i synnerhet för bl a GT). Vet inte om det berodde på att jag hade en släng feber, eller att det var så sent på kvällen men jag kunde för mitt liv inte avgöra vad jag tyckte om den. Har generellt väldigt svårt för att låta pålagd musik ta för stor plats i framförallt dokumentärer, men tyckte mycket om såväl det raka berättandet och som att där helt saknades snabba slutsatser eller förenklingar.

Edit: So no english version this time, it’s simply too late! But if you want to see a stunningly beatiful turkish movie about men driving cars and talking to other men (well, I can hear what that sounds like, but I promise – it was great!) you shouldn’t miss Once upon a time in Anatolia.
If you feel like a truly unsettling, beautifully filmed and rather strange documentary about prostituion in Thailand, Bangladesh and Mexico (one always feel like  watching one of those, right?), I recommend Whore’s Glory. If the topic doesn’t really do it for you, perhaps the cinema itself should. It’s shown in Bio Capitol, an old Gothenburg cinema which is definitely worth a visit.